nattasdikter

Tindra

hennes hjärta är fullt med sår

Hon kan vara uppe hela nätter
för hon har sin gråt med sig
men hon kan försöka sova
fast hon får inte ofta sova
speciellt många timmar
och när hon vaknar önska
hon att hon inte gjorde det

hennes tårar finns alltid där
hon har inget paraply till hjälp
fast inte ens ett paraply skulle hjälpa

hon är en sådan som faller
ner som det där ösregnet som
alltid finns där och regnar
från kinderna

hon är en sådan som inte vill leva
hon har ett hjärtat ont
det gör ont som fan
och det tar fan aldrig slut
hon har blödande sår
som aldrig läker

hon känner alltid på sig
att det var hon som var
själva misslyckandet
och hon som var det där
misstaget som föddes
och hon vill fan inte leva
det här livet
för hjärtat slutar ju aldrig gråta
den där stormen går aldrig
över, den finns där, som alltid

hon hittar inte ut
inte ut ur det här
ur den där stormen
som hon bär på
det där regnet som
alltid är där
och som aldrig lämnar
henne, dom där tusentals
sår som hon har

hon vill inte vara hon mer
hon vill inte finnas i ett liv
där hon är själva stormen
hon vill bara bort från alltid

Jag har aldrig funnit min inre vila
där kriget inombords inte utbryter
jag har aldrig varit bra på att skrika
men ändå skriker min själ så högt
att det inte hörs, vilken åskstorm
som uthärdar i mitt hjärta även
en kväll som denna

jag har aldrig hittar mig själv
aldrig fått någon vila,
jag längtar inte efter stadiga ben
jag längtar efter ben som orkar bära mig
jag längtar efter en frihet
en som inte stormar kl 3 på natten
eller sju på morgonen
eller bara mitt på dan
så önska jag friheten kunde lysa
istället
för att ställa sig som stormen
utan att ens erbjuda mig
ett paraply till hjäp

jag har regnat ner mig själv idag
regnet blev till ett helt hav
mina kinder var röda utan av
regnet som så vacker rann
men som gjorde så ont
så ont i hjärtat, i själen i den själsiga mig

jag faller
ner
pricis som
det privata
regn som
står över
mig

utan att
jag får paraply
men
paraply
hjäper inte mot
mitt regn

det var som om det var jag som
var själva vattenpölen
där regnet stormat in
och hälsat sig välkommen
och låtsas som om jag
och regnet är bästa vänner
för från kinderna rann det
där ösregnet som inge
kan förstå

Jag tappade mig själv
i den staden jag bor på
rasade samman på min
egen gata
i tårkanelns gata

där rann det tustentals regndroppar
det regnar ofts från min himmel

jag tappade solen
eller så har den
aldrig funnits,
jag vet faktiskt inte
om den försvann
eller om en himmel
med sol aldrig har funnits
vid min sida

jag är inte en som lyser
jag är inte en som syns
jag är osynlig
och det vet väl alla
för det var ingen som såg
mig som barn
och egentligen vill ingen se mig
nu heller

för klart ingen vill se
de regndroppar som
regnar på min kind
och klart ingen kan förstå
vad det är som gör mig

så förtvivlat ledsen
att jag gråter så jag
blir galen utan min egna gråt