nattasdikter

Min värld rasar samman
och jag bara går och snurrar
utan en endaste mening
ensamheten ligger under huden
och blöder

jag vill gömma mig från
världen och inte bara stå
här kvar på samma platst
jag vill leta efter ett ställe
där man kan känna att
livet är något, på riktigt

men som om det skulle
hända mig
att det skulle vänd mot
något bra
och att livet
skulle bli som ett ljus
som släcks som brinner
för jag var stark nog

jag tror aldrig det händer
jag har liksom fattat det
händer inte mig
att en sol skulle lysa
i den frysna själen

som det där ljuset
som skulle brinna
och aldrig skulle
det slockna


var det inte så?